frujohanssonomamma

Idag är det jobb 10-18:30. Skulle hellre bädda ner mig och inte gå upp alls... snuvigt, tung i kroppen och sovit alldeles förlite... barn är underbara.

Vaknade kl 05:03 av att Mathilda och Casper skrattade skithögt inne hos Mathilda... niiice, bara å vänta i 5h innan jobbet börjar då! Fann, vilket liv man har...
Sömnbrist kan få vem som helst att bli deprimerad.

Nu har jag ätit frukost, tagit ner tvätt, hängt tvätt, dragit igång en ny maskin och snart e det väcka maken och ta en dusch. Sen måla ett ansikte, kanske med ett dit målat leende...?!
Ibland är det inte så lätt att inte ta med sig livet man har hemifrån till jobbet.
Speciellt inte när man blivit påverkad av något man inte kan råför... eller har valt.
Tack du, Någon, för att du förstör min glöd, gör mig arg och ledsen, gör så att jag känner mig värd ingenting... tack!

Men idag är det en ny dag, nya möjligheter. Men ändå så sitter gårdagens ord som en tagg i hjärtat.
Är jag inte värd mer? Är jag en sån besvikelse... tankarna snurrar.
Jag är iaf väldigt glad att min man orkar vara stark när jag är svag, att han torkar mina tårar när jag är ledsen, att han finns, för mig. Att vi är starka tillsammans!

Jag älskar dig, Andreas! <3



För att göra detta inlägg mindre trist/nedstämt...
kikade på old pics igår, jisse vad barnen växer så det knakar! =)

Mathilda och Casper, sep. 2008


Mathilda på Öland 2009


Casper på Öland 2009


Ludwig några veckor gammal.


Mathilda, Casper och Ludwig, ni är min inspiration, mitt liv mina hjärtan!
Tack Andreas för de finaste av gåvor man kan få!! Ni är mitt liv, utan er är inte livet värt att leva!

Nu mot dagens måsten...

Puss o kram!